Det är konstigt hur tiden kan gå så långsamt men ändå rusa förbi.. Idag när jag var ute och gick med Isac så insåg jag att jag haft all tid i världen att tex: fylla i min "gravidbok" (där jag klistrar in bilder och skriver om graviditeten.) Men sist jag rörde den var jag i vecka 24 tror jag. Och det känns som att jag alltid har varit och kommer vara gravid, men samtidigt känns det overkligt att jag redan är i vecka 37!
Och jag är jätte dålig på höra av mig till mina vänner. Har nog inte ringt en enda det här året. Nä, nu överdrev jag, men i alla fall.. Det är som att man stänger ute allt annat. Jag fokuserar nästan bara på barnet och Anton. Men jag har absolut inte dåligt samvete över det, det är väl normalt att det blir så?
Jag har alltid känt mig trygg med Anton, men ju längre graviditeten går desto närmare vill jag ha han. När vi ser på tv så sitter jag jätte nära han eller så lägger jag mitt huvud i hans knä. När han står och lagar mat och jag går förbi så måste jag ta på han. Behöver inte vara en kram eller så, men bara jag får känna han så är jag nöjd. :) Hoppas inte det låter som att jag är besatt av han eller så, haha!
Jaa det var ju supermysigt, men svårt att bestämma vilka kläder jag skulle ta med till lillen. Näpp, vi har iingen aning om vad de är för kön, vi hade tänkt ta reda på det men vi ångrade oss. Fast vi tror att det är en pojk,magkänslan har sagt det hela tiden.. tills nu! haha så jag är iaf lite kluven, precis som den blivande mormorn och några vänner.
SvaraRaderaHahah precis, känner likadant. inte hunnit skrämma upp mig än, ingenting annat har heller lyckats skrämma mig. det får komma som de kommer helt enkelt, att det gör ont... de kan vi ju inte komma ifrån oavsett tror jag :P